Den första attityden som jag började med var denna och det var väldigt jobbigt att leva efter den!
Jag tycker inte att jag är särskilt dömande men när jag läste hjälptexten i boken jag följer så insåg jag att det var mycket mer som krävdes än att bara döma. Att bara hålla sig till fakta, utan att värdera det jag ser som negativt eller positivt, tycka om eller inte tycka om, är ganska svårt! Vilket innebär att jag värderar – jag sätter ett värde på det jag ser, känner, upplever.
När jag sätter ett värde på allt jag upplever är steget inte långt till att börja döma. Jag vill ju inte döma någon utan att tänka efter vad som ligger bakom en persons handlande. Jag tänker särskilt på prästens handlande i boken ”Samhällets olycksbarn” (Les Misérables) som hjälpte huvudpersonen när han hade rymt och som sen stal allt kyrksilvret från prästen. När polisen kom tillbaka till prästbostaden med ”tjuven” och allt silvret så sa bara prästen att han hade glömt ta med ett annat silverföremål och skickade med honom det. Detta handlande ledde till att huvudpersonen helt ändrade sin personlighet och hjälpte alla som kom i hans väg.
Så det här med att döma handlar om att i stället försöka förstå vad som ligger bakom en persons agerande, men jag såg ju även under den här perioden att jag också hade lätt för att värdera och därmed döma. Vilket ledde till att jag blev irriterad och till och med ibland arg på andra för att de inte levde upp till mina förväntningar (som jag tyckte var helt rimliga). Vem mådde dåligt av det? Jag så klart!
Betyder då detta att jag inte ska tycka att något är vackert eller ljuvligt att lyssna på eller uppleva med andra sinnen? Självklart betyder denna attityd inte det! Jag älskar att lyssna på min fru när hon läser högt och jag älskar musik och sång och jag kan helt leva mig in i en film eller bok så att jag upplever den som om jag själv vore där med alla mina känslor. Men jag tar inte upp stridsyxan så fort någon säger att filmen, boken, uppträdandet eller musiken var dålig och strider för att hävda min åsikt att den faktiskt var bra, ja rent av fantastisk! De får väl tycka vad de vill – jag har min egen uppfattning och känsla för det jag upplever.
Men vad händer om jag möter motsatsen inom mig – när musiken inte alls faller mig i smaken? Jag behöver inte bli arg eller uttrycka att jag tycker illa om den. Jag behöver bara gå därifrån så jag slipper höra den. Jag behöver inte komma med något expertråd eller uttalande om vad som är bra och dåligt. Jag behöver bara dra mig bort från det som inte lyfter mig och kanske dra mig till det som verkligen lyfter mig och mitt humör.
Men om jag ska sammanfatta mina erfarenheter från att försöka att inte döma och värdera så var en aha-upplevelse när jag faktiskt började lägga märke till att jag gjorde det och sen se hur mycket bättre jag mådde när jag klarade av att lägga dömandet åt sidan! Dessutom var det fantastiskt när jag upptäckte att jag dömde, för att därefter döma mig själv för det, för att därefter skratta åt att jag dömde mig själv och i och med det slutade att döma hela situationen!
Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva om ämnet att inte döma och värdera, men det här är ett litet smakprov av det jag lärde mig under de här två veckorna.