Kategori: Mindfulness

Ofta när man pratar om tillit i andliga kretsar handlar det om att ha tillit till Gud eller något annat stort som man inte har kontroll över, som oftast är utanför en själv. Men om man vänder på det så att tillit handlar om det som finns inuti en själv i stället, så blir det mycket mer hanterligt. Men det betyder inte att det ena är rätt och det andra är fel, enligt min egen uppfattning är båda värda att titta på!

Ur ett mindfulnessperspektiv, som attityderna kommer ifrån, så handlar det om att ha tillit till en själv – kroppen, känslorna och intuitionen till exempel. Att hela tiden fråga andra om hur man ska se på saker och ting är ju att förminska den egna gåvan att själv känna efter vad som gäller vid varje sådant val. Det finns ju gott om ”experter” på alla områden – utom när det gäller mig själv, för där är det oftast jag som är experten. Få kan veta vad som är bra för mig på lång sikt – inte ens de allra närmaste kan med säkerhet säga!

Under den här perioden så lyssnade jag mycket inåt för att se vad mina inre signaler berättade för mig och trots att jag umgås regelbundet med andra andligt bevandrade människor med mycket kunskap och insikter kunde jag fortfarande välja något annat än de, bara för att min intuition sa mig det. Inuitionen har länge väglett mig i livet, ändå innebär det alltid en risk för att jag ibland väljer något annat än vad den säger – men det har samtidigt gjort att jag i ännu högre grad har lärt mig lyssna på de inre signalerna och min egen kunskap.

Men ibland väljer jag också att ha tillit till ”en högre makt eller ett högre syfte”, vilket verkligen kan kännas skrämmande för någon som vill ha kontroll över sitt liv. Att överlämna kontrollen till denna ”kunskapskälla” är ibland nödvändigt för att kunna, eller till och med orka, gå vidare när det känns nattsvart inom en. Jag har varit där jag också och ställt mig frågan ”Varför?” – för att mötas av något som jag inte kan beskriva i ord, men som med tiden har visat sig vara ett svar på min fråga! I det sammanhanget är tillit till att allt är som det ska vara en tröst och ger energi till att gå vidare. Jag behöver inte alltid veta eller ha svaret på alla frågorna!

Ska jag sammanfatta vad jag upplevde och kom till insikt om under de här två veckorna så var det att jag kände mig buren av en högre kraft och att jag samtidigt hade tillit till att det jag själv hade kunskap om, och en intuition som vägledde mig när jag lyssnade på den, förde mig framåt i livet och lät mig släppa taget om kontrollen jag oftast har förlitat mig på i livet.

Den här attityden är som ett barns sinne. När vi är nybörjare gör vi allt för första gången och det är en mycket speciell känsla jämfört med när vi har gjort något i åratal. Med åren blir vi experter på vissa saker – vi lär oss namnen på olika fåglars läten och utseenden, trädens namn (även på latin) eller hur vi knyter skosnören eller borstar tänderna. Det sitter i ryggmärgen och vi behöver inte fundera på hur vi gör det längre. Att då göra något som är en daglig vana med en nybörjares sinne är därför inte helt enkelt!

Jag hamnade lätt i läget där jag tänkte att det bara finns ett eller ett par sätt att göra något. När jag sedan utmanade mig själv insåg jag att jag hade en begränsad bild och faktiskt kunde göra saker på många fler sätt än vad jag trodde! Det stämmer väldigt bra med den förklarande texten i boken – med detta synsätt finns det många fler möjligheter att både utföra och att uppleva saker på när jag använder mig av nybörjarens sinnelag. Till exempel när jag smakar på något ätbart kan jag upptäcka nyanser som jag tidigare inte lagt märke till.

En annan sak som jag observerade var att det var lättare att se saker och ting ur olika perspektiv, att inte bara bedöma om något är bra eller dåligt (se attityd 1) utan också reflektera över vad jag för stunden kunde se på ett skeende och avgöra vilken åtgärd som jag tyckte var bäst när jag hade ett antal möjligheter att välja mellan. Ofta agerar jag spontant och ibland oöverlagt och då kan jag ibland ångra att jag gjorde på ett visst sätt.

Det var också bra ur ett kreativt sätt att ha en nybörjares sinne. I stället för att bli arg eller irriterad för att det inte gick att göra på det sätt som jag var van vid så kunde jag hitta andra lösningar att testa. ”Åh, så intressant – det här har jag inte varit med om förr”, var något som mitt sinne kunde anamma och få ny energi till att utforska problemet vidare. Ibland kunde det räcka med att lägga ifrån mig saken och återkomma senare – så brukar jag göra när ett Sudoku är ”hopplöst” att genomföra!

Ska jag summera dessa två veckors träning så var det verkligen inte lätt att lägga ifrån mig all den kunskap jag har samlat på mig under mina 66 år i livet – men när jag blev medveten om att jag skulle ha attityden av en nybörjares synsätt så ökade min känslighet för nyanser och bli mer öppen för att se saker på ett nytt sätt, ofta genom en annan människas sätt att se på saken!

Den andra attityden handlar om att ha tålamod. De som har känt mig under en längre tid vet att jag är en rastlös själ som alltid har bråttom, går fort och stressar. Att i det läget träna på tålamod är en utmaning – men hör och häpna, inte alls samma utmaning som den förra attityden om att inte döma och värdera! Hur kommer det sig nu då?

Ja det hänger ihop med att jag för snart ett år sen var med om en händelse som påverkade mig och min familj väldigt mycket och det var ett sjukdomsanfall jag aldrig har haft i hela mitt då 65-åriga liv. Där och då insåg jag att min inre stress var en bov i dramat och plötsligt fann jag mig i situationen att jag sällan hade bråttom mer. När jag gick till affären tog det närmare en kvart att gå de 600 meter som det var dit – jag ”släntrade” och skrattade till när jag blev omkörd av en person med rollator 😉

Jag började med Mindfulness då och det var så effektivt att jag än idag tar det lugnt för det mesta och för att kunna göra det behövde jag utveckla tålamod! Visst ibland händer det att jag stressar och får lite bråttom och ökar takten i stegen, men när jag tar mina dagliga morgonpromenader som jag började med under de här två veckorna så går jag sakta och känner ingen stress – och det får mig att titta på varje situation i lugn och ro innan jag agerar, alltså med en stor portion av tålamod.

Det finns en fantastisk bok som min fru och jag har läst som på svenska heter ”Let them teorin” och är skriven av Mel Robbins, som är ett väldigt bra hjälpmedel att utveckla tålamodet när det gäller andra! Hur irriterande är det inte att behöva vara tålmodig när det gäller andra?! Med bokens hjälp har jag kommit till den insikten att jag inte har något med andras liv att göra – låt dem vara långsamma, omständiga, dåliga på att planera och allt annat som kan reta upp en! Låt mig få stå i min egen bubbla av sinnesro 😉

Det jag lärde mig från den här perioden var att det går alldeles utmärkt att ha tålamod och må bra av det när jag inte gör andras angelägenheter till mina egna. Jag lade märke till att jag gärna brukade lägga näsan i andras affärer, av det altruistiska skälet att jag ville hjälpa dem att inte göra samma misstag som jag själv 😉

När jag tar mig tid att ligga på rygg och titta upp på himlen och bara betrakta några måsar som flyger fram högt där uppe ovanfår träden, då är jag helt närvarande i nuet och då behöver jag varken döma eller kämpa med mitt tålamod…

Den första attityden som jag började med var denna och det var väldigt jobbigt att leva efter den!

Jag tycker inte att jag är särskilt dömande men när jag läste hjälptexten i boken jag följer så insåg jag att det var mycket mer som krävdes än att bara döma. Att bara hålla sig till fakta, utan att värdera det jag ser som negativt eller positivt, tycka om eller inte tycka om, är ganska svårt! Vilket innebär att jag värderar – jag sätter ett värde på det jag ser, känner, upplever.

När jag sätter ett värde på allt jag upplever är steget inte långt till att börja döma. Jag vill ju inte döma någon utan att tänka efter vad som ligger bakom en persons handlande. Jag tänker särskilt på prästens handlande i boken ”Samhällets olycksbarn” (Les Misérables) som hjälpte huvudpersonen när han hade rymt och som sen stal allt kyrksilvret från prästen. När polisen kom tillbaka till prästbostaden med ”tjuven” och allt silvret så sa bara prästen att han hade glömt ta med ett annat silverföremål och skickade med honom det. Detta handlande ledde till att huvudpersonen helt ändrade sin personlighet och hjälpte alla som kom i hans väg.

Så det här med att döma handlar om att i stället försöka förstå vad som ligger bakom en persons agerande, men jag såg ju även under den här perioden att jag också hade lätt för att värdera och därmed döma. Vilket ledde till att jag blev irriterad och till och med ibland arg på andra för att de inte levde upp till mina förväntningar (som jag tyckte var helt rimliga). Vem mådde dåligt av det? Jag så klart!

Betyder då detta att jag inte ska tycka att något är vackert eller ljuvligt att lyssna på eller uppleva med andra sinnen? Självklart betyder denna attityd inte det! Jag älskar att lyssna på min fru när hon läser högt och jag älskar musik och sång och jag kan helt leva mig in i en film eller bok så att jag upplever den som om jag själv vore där med alla mina känslor. Men jag tar inte upp stridsyxan så fort någon säger att filmen, boken, uppträdandet eller musiken var dålig och strider för att hävda min åsikt att den faktiskt var bra, ja rent av fantastisk! De får väl tycka vad de vill – jag har min egen uppfattning och känsla för det jag upplever.

Men vad händer om jag möter motsatsen inom mig – när musiken inte alls faller mig i smaken? Jag behöver inte bli arg eller uttrycka att jag tycker illa om den. Jag behöver bara gå därifrån så jag slipper höra den. Jag behöver inte komma med något expertråd eller uttalande om vad som är bra och dåligt. Jag behöver bara dra mig bort från det som inte lyfter mig och kanske dra mig till det som verkligen lyfter mig och mitt humör.

Men om jag ska sammanfatta mina erfarenheter från att försöka att inte döma och värdera så var en aha-upplevelse när jag faktiskt började lägga märke till att jag gjorde det och sen se hur mycket bättre jag mådde när jag klarade av att lägga dömandet åt sidan! Dessutom var det fantastiskt när jag upptäckte att jag dömde, för att därefter döma mig själv för det, för att därefter skratta åt att jag dömde mig själv och i och med det slutade att döma hela situationen!

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva om ämnet att inte döma och värdera, men det här är ett litet smakprov av det jag lärde mig under de här två veckorna.

Hur lever jag ett balanserat liv? Jo, jag skulle vilja säga, precis som rubriken säger, att det är genom vilken attityd jag har till det som sker i varje ögonblick som är avgörande. Under två veckors tid har jag bestämt att jag ska ha fokus på en av dessa attityder och se hur det går och därigenom dra slutsatser över varje stegs inflytande på mig och mitt liv.

Det här är de 7 attityderna:

1. Inte döma
2. Tålamod
3. En nybörjares sinne
4. Tillit
5. Inte sträva
6. Acceptans
7. Släppa taget

Jag kommer skriva ett blogginlägg för varje attityd och dela med mig av mina reflektioner under de två veckor som jag har fokus på varje attityd. Jag gillar struktur så i vanliga fall hade jag valt att börja varje attityd på en måndag, när veckan börjar. Men inte den här gången – det fick bli en torsdag eftersom jag diskuterade det här arbetet med en god vän just en torsdag, så varannan torsdag byter jag fokus till en ny attityd.