Den andra attityden handlar om att ha tålamod. De som har känt mig under en längre tid vet att jag är en rastlös själ som alltid har bråttom, går fort och stressar. Att i det läget träna på tålamod är en utmaning – men hör och häpna, inte alls samma utmaning som den förra attityden om att inte döma och värdera! Hur kommer det sig nu då?
Ja det hänger ihop med att jag för snart ett år sen var med om en händelse som påverkade mig och min familj väldigt mycket och det var ett sjukdomsanfall jag aldrig har haft i hela mitt då 65-åriga liv. Där och då insåg jag att min inre stress var en bov i dramat och plötsligt fann jag mig i situationen att jag sällan hade bråttom mer. När jag gick till affären tog det närmare en kvart att gå de 600 meter som det var dit – jag ”släntrade” och skrattade till när jag blev omkörd av en person med rollator 😉
Jag började med Mindfulness då och det var så effektivt att jag än idag tar det lugnt för det mesta och för att kunna göra det behövde jag utveckla tålamod! Visst ibland händer det att jag stressar och får lite bråttom och ökar takten i stegen, men när jag tar mina dagliga morgonpromenader som jag började med under de här två veckorna så går jag sakta och känner ingen stress – och det får mig att titta på varje situation i lugn och ro innan jag agerar, alltså med en stor portion av tålamod.
Det finns en fantastisk bok som min fru och jag har läst som på svenska heter ”Let them teorin” och är skriven av Mel Robbins, som är ett väldigt bra hjälpmedel att utveckla tålamodet när det gäller andra! Hur irriterande är det inte att behöva vara tålmodig när det gäller andra?! Med bokens hjälp har jag kommit till den insikten att jag inte har något med andras liv att göra – låt dem vara långsamma, omständiga, dåliga på att planera och allt annat som kan reta upp en! Låt mig få stå i min egen bubbla av sinnesro 😉
Det jag lärde mig från den här perioden var att det går alldeles utmärkt att ha tålamod och må bra av det när jag inte gör andras angelägenheter till mina egna. Jag lade märke till att jag gärna brukade lägga näsan i andras affärer, av det altruistiska skälet att jag ville hjälpa dem att inte göra samma misstag som jag själv 😉
När jag tar mig tid att ligga på rygg och titta upp på himlen och bara betrakta några måsar som flyger fram högt där uppe ovanfår träden, då är jag helt närvarande i nuet och då behöver jag varken döma eller kämpa med mitt tålamod…